Vägen till arenan
Manchestertram mot Etihad Campus och ett hav av himmelsblå halsdukar. Det är något med ljudet i vagnarna – blandningen av förväntan, matchsnack och “vi är redan i ledning i mitt huvud”. Jag klev av och följde strömmen genom området: modernt, prydligt, byggt för fotboll.
Första intrycket av Etihad
Etihad Stadium känns som ett rymdskepp parkerat i östra Manchester. Allt är smidigt – entréer, kiosker, skyltning. Under strålkastarna ser stålkablarna ut som strängar på en jättelik gitarr. Det låter dessutom så: ett vibrato av sång, trummor och förväntan.
Avspark: rytm och rörelse
City rullade boll som om planen var ett schackbräde och alla pjäser redan stod rätt. Publiken sjöng, men det är spelets precision som gör Etihad speciellt. Varje väggspel sitter, varje löpning hotar. Jag hann inte upp med noteringen – bara ner med hakan när nätet rasslade.
Små detaljer som fastnar
- Ljudet: när en hel sektion drar igång “Blue Moon” och resten svarar.
- Utsikten: även från högre läktare känns planen nära och tydlig.
- Servicen: snabba kiosker, enkel logistik – du missar inte halva halvleken för en kaffe.
Efter slutsignalen
Tram tillbaka, folk pratar xG med leenden som om någon just bjudit på efterrätt. Det är Manchester: regn i luften, värme i rösterna. Etihad levererade kirurgisk fotboll och en kväll som satte sig i minnet.