Försnacket: regn, gåshud och fel tunnelbana
Det började i klassisk Liverpool-anda: lätt duggregn, fel utgång från stationen och en man i röd halsduk som sa “Lad, just follow the singing”. Ljudet ledde mig rätt – som en GPS gjord av ramsor, doft av öl och försäljare som ropade ut matchprogram.
Utanför Anfield: hjärtat i halsgropen
Utanför arenan kändes det som att hela kvarteret vibrerade. Jag försökte sjunga mig varm på “Allez, Allez, Allez” och insåg snabbt att rösten inte är byggd för 90+ minuter. Men hjärtat? Fulltankat. Handlar det om fotboll, eller om att känna sig hemma bland främlingar? Både och.
The Kop i stereo
Platserna på The Kop är som att få stå i epicentrum av en vulkan. Precis före avspark steg “You’ll Never Walk Alone” och det blev tyst i huvudet – bara gåshud kvar. Jag sjöng med, helt utan skam. Hände det en tår? Ingen kommentar.
Matchen: 90 minuter som kändes som 9
Varje passning fick applåder, varje brytning ett “yes lad!”. När bollen till slut satt i nät var volymen ett skrik – som slog ut min inre balans. Jag landade två rader ner, skrattade, high-fivade en pensionär som ropade “Get in!” och försökte se oberörd ut. Lyckades inte.
Efteråt: jag svävade hem
På vägen därifrån var staden mjuk i kanterna. Det var mörkt, rött och varmt. Anfield är inte bara en arena – det är en plats där du förlorar rösten och hittar en ny del av dig själv.